Helgi Reynisson

Resan

Jag och Sebastian Enhamre blev inbjudna till att medverka i CulturaUNAM:s stora kulturfestival i oktober 2024. Väldigt förväntansfulla begav vi oss mot Mexiko med en mellanlandning i ett par timmar i Nederländerna. Där, på flygplatsen i Nederländerna, hittade vi en flygel som var fri att spela på. Vi tog tillfället i akt att kunna öva lite inför våra konserter i Mexiko City och drog av ett par arior. Det samlades ett stort folkvimmel omkring oss på flygplatsen och många filmade och applåderade. Rolig start!

Väl framme efter en lång men relativt bekväm resa, tack vare våra Exit-platser (välbehövligt om man är över 2 meter lång för en 11h resa), så skjutsades vi av festivalarrangörerna till vårt hotell. Strax därefter kom Pablo! Pablo är en gitarrist som är välkänd i klassisk gitarr-musikvärlden och har studerat på Kungliga Musikhögskolan i Sverige. Det var han som hade gett råd till festivalen om att bjuda in oss. Han älskar Sverige och blev en jättefin kontakt under vår resa. Han mötte upp oss strax efter ankomst och bjöd oss på en fin Tacos-restaurang och förklarade seden hur man äter och beställer tacos. Vi fick även en varning om hur vi skulle undvika att bli magsjuka under resans gång. Spoiler: Vi klarade oss utan det minsta problem! Pablo bjöd senare under vår vistelse, efter avklarade konserter, hem oss till sig och sina föräldrar där vi bjöds på mat och Mezcal (en spritdryck som vi märkte ofta föredras framför Tequila av Mexikanerna själva). Mycket trevligt! Pablo är en jättefin person och vi fick väldigt bra kontakt och mycket tyder på att vi kan få fler inbjudningar till fler festivaler i både Mexiko och andra delar av Sydamerika i framtiden. 

 

Vi fick rådet av ambassaden i Mexiko att boka hotell i stadsdelen Coyoacan, Frida Kahlos- och Diego Riveras hemmastadsdel. Deras gamla hus finns nu som ett jättefint museum. Trotskijs gamla hus där han dog av en ishacka i huvudet finns också i där. Mexiko City är en enorm stad med över 22 miljoner människor. Därför kan man tänka sig att det inte är helt lätt att veta i vilka delar man bör vistas i. Men oj vilken tur vi hade med Coyoacan! Sådan vacker plats med så mycket liv och kultur. Så många parker med konstutställningar och stora matmarknader, matstånd, restauranger och caféer. Det vi hör på nyheterna är ju att mexikanerna strömmar in i USA, men i Mexiko finns tydligen ett motsatt problem. I flera av de mer centrala delarna av Mexiko City har mycket av den inhemska kulturen urholkats pga att välbärgade distansarbetande Amerikaner flyttat in. Under covid ökade denna trend markant när många tech-företag och andra bolag gav sina medarbetare rätten att jobba hemifrån. Då tog många chansen att flytta från de dyra städerna i USA till billiga Mexiko City. Detta har gjort att flera stadsdelar i Mexiko City blivit gentrifierade och amerikaniserat. Hyrorna i dessa områden har blivit för dyra för Mexikanerna själva och den Mexikanska själen försvinner. I Mexiko förekommer alltså en motsatt debatt, om att förhindra att så många amerikaner flyttar in i Mexiko City. Lite ironiskt! Men! I det härliga område vi bodde i under vår vistelse märkte man inte alls av denna trend. Här levde verkligen den mexikanska kulturen. Varken jag eller Sebastian kan prata spanska, och i området där vi bodde var det nästan ingen som kunde någon engelska alls. Detta skapade många fantastiskt roliga situationer när vi var tvungna att försöka göra oss förstådda.

 

 

Konserterna på festivalen gick jättebra. Vi blev skjutsade till övningsrummen och konsertlokalerna av festivalpersonal och själva konserterna var väldigt uppskattade. Amadeo Estrada, sonen till en av landets mest kända kompositörer: Julio Estrada, kom och lyssnade och var helt betagen. Han kom tillbaka och gick på vår andra konsert också. Vi fick senare en rundtur i ett vackert område i närheten av Coyoacan av honom och han ledde oss till sin favoritrestaurang där vi bland annat fick pröva på att äta myrägg! Se röran med små vita ägg bland bilderna. De tropiska myrorna vars ägg vi åt är cirka 1 decimeter stora. Skönt nog slipper man tropiska insekter i själva Mexiko City eftersom staden är belägen 2500 meter över havsytan. Det märker man verkligen av när man beger sig ut för en joggingrunda och knappt orkar springa ett par kilometer innan man är helt slut. Men ja, höjden gör att klimatet är väldigt behagligt året om. Varken för varmt eller kallt och så slipper man de kanske obehagliga djungelinsekterna som finns i andra delar av Mexiko. 

 

 

Lite av vi lagt märke till om den mexikanska kulturen: 

• I varje park så finns det alltid minst en man  som vevar på en stor speldosa som är en slags miniorgel. Det är en handvevad mekanisk orgel som spelar musik via en inbyggd rulle med perforerade hål som styr tonerna. Dessa män kallas Organilleros och bär alltid uniformer. Tydligen går yrket Organillero i arv inom familjen och har gjort så sen dessa kom till Mexiko City i slutet av 1800-talet. Det var tyskar då som kom med dessa handhållna orglar, och sedan har den traditionen levt vidare, och de står där och vevar 6-8h eller mer varje dag och förbipasserande skänker en slant ner i deras uniformsmössor. Lite lustig och oväntad tradition.

• Från och med torsdag-söndag-kvällar kryllar det av folk på torg och gator i Coyoacan. I många europeiska städer betyder stora folkmassor på stan att det flödar av alkoholkonsumption. Så icke i Mexiko! Nej barerna var ofta halvtomma. I stället finns i Coyoacan en kultur att gå på Café och dricka en kaffedryck som heter Caffe de olla. En slags söt kafferyck med kanel i vanligtvis serverad i en ler-keramik-kopp. Det blev inte någon favorit hos oss, men det var en intressant sak att betrakta hur köerna ringlade långa till de mest populära cafeerna sent in på kvällen. 

• Ursprungsbefolkningens kultur lever tätt sammanflätad och ihopmixad med det koloniala. I Mexiko City märkte man verkligen av ursprungsbefolkningens gamla seder av schamaner på torg som gjorde olika riter där de verkade “välsigna” människor med olika rökelser. Det förekom också danser där en mängd trumslagare höll ett beat samtidigt som en del människor dansade på ett transliknande sätt och andra till synes i andakt hanterade rykande kärl. Dia de los muertos sker i november men redan i oktober när vi var i Mexiko märkte man av att denna högtid är något alldeles extra i Mexiko. Det är en tradition som verkligen har mixats mellan de kristnas allhelgonafirande och med urfolkens seder av att lägga ut stora mängder mat och bröd för att locka sina döda till fest och det estetiska med dödskallar och alla glada färger. För denna högtid är verkligen en fest-högtid: man firar och minns de döda. På flyget hem såg jag Pixar-filmen Coco, hett tips! Det handlar om just de dödas dag. Men om tipset ska vara helhjärtat rekommenderar jag att först tillbringa en tid i Mexiko City, eftersom det just är väldigt kul att känna igen alla referenser i filmen. 

• Maten! Tacos så klart, wow! Vi åt både på de billigaste haken och lyxigare restauranger (där 6 kypare stod och kollade på oss medan vi åt) och allt där emellan. Generellt är maten av väldigt hög kvalitet i Mexiko City. Riktigt juvliga smaker. Man får alltid en skål med salsa verde och en skål med salsa roja när man sätter sig vid ett bord. Salsorna varierar i styrka, vissa var rejält starka och andra rent av milda. Matupplevelserna gjordes extra trevliga av de trevliga människorna och musiken av Mariachibanden som dök upp på gatorna och kring borden på restaurangerna. Men så fanns också knapriga gräshoppor (som vi provade) och skorpioner ibland på menyn. Generellt bestod maten av mycket majs och bönor (frijoles) och vi försökte vi pröva det mesta av den traditionella maten som Pozole (en slags kycklingsoppa), Mole (en slags sås med smak av choklad, kanel och chili. Inte min favorit), enchiladas och mängder med lokala bakverk. 

• Dans! På torgen ställs det upp en stog högtalare och folk från gatan stämmer upp i dans och det gjorde även vi. Det gjorde vi rätt i! Det var så lätt att komma i kontakt med människorna där. Till skillnad från i Sverige sitter alla sorters människor i Mexiko på parkbänkarna på torgen. Vi började prata med flera och som ni ser av bilderna tog jag några porträtt av några av dem. Vänliga, pratglada (även om vi mest var tvungna att kommunicera med händerna ibland pga språkförvirring) och varma. När vi började dansa på torget blev vi snabbt oerhört populära. Två västerländska jättar (mexikanerna är så korta) som glatt deltog i torg-salsan gjorde att vi charmade en och annan äldre mexikansk dam. 

 

 

Vi var också och besökte de kända “turist”-magneterna i staden så som ruinerna av det gamla palatset som Mexiko City grundades runt, det antropologiska museet (fantastiskt vackert och stort museum där mängder med artefakter och berättelser om Mexikos hela historia finns) och självklart pyramider. De närmsta finns en liten bit utanför Mexiko City. Storslagna pyramider, hela stadsliknande komplex som är helt bevarade, tusentals år gamla. Det finns tydligen mängder med sådana pyramidkomplex övergivna över hela Mexiko. En del säkert oupptäckta i djungeln också. Faktum är att ingen riktigt vet varför dessa storslagna byggnadskomplex och hela städer övergavs av Mayafolken. Ingen teori har kunnat beläggas med större säkerhet. Det finns inga riktiga tecken på att krig, svält eller naturkatastrofer skulle vara orsaken. På något sätt känner man av det mysteriet när man vandrar bland dessa stora monument. Riktigt häftigt verkligen!

 

 

Bästa hälsningar